Dagens träning

16. maj, 2022

Trodde jag ! Har helt tappad suget efter att flocken blev hälften så stor. Tareq har flyttat till Helen Gustavsson ,där ska han jobba som specialsökhund. Jag ångrar mig dyrt och heligt. Men erkänner att det är rätt bekvämt att bara ha mina venninor. Edith är oxå nöjd och glad, nu vill hon vara med på promenad igen.

Jag tränade henne lite i går och hon var strålande glad och jagade hårt men behöver hitta sina öron igen. Vad då vänster, det är väl rakt bak när det blåser från vänster.

Lille Lara är en riktig liten smultblubba, så rar och klok och långsamt, men direkt man låter henne jaga efter något är hon riktig rolig att titta på. 

Tesla är skendräktig och knäpp så det räcker och blir över.

 

15. feb, 2022

 

Jag har levd med hundar sedan jag var 4 år. Då fick jag en blandrashund som fick namnet Rollo, Han var en korsning mellan Norsk Buhund och något annat gult.Rollo blev bara knappt året, han blev påkört av en bil.Efter Rollo köpte vi en labrador ,hon fick namnet Beauty. Hon var stor och fet och älskade mat. Varje vecka rymde hon och letade mat i byns soptunnor. Min pappa blev oxtokig, säkert för att han skämdes. När Beauty kom hem efter sina rundor på staden, fick hon stryk av min pappa. Inte blev hon bättre av det! Jag var nu sju åtta år ung och hade redan då ett mycket speciellt förhåll till hundar. Jag  tog mycket  illa vid mig av att vår hund fick stryk efter sina rymningar. Jag blev rädd och olycklig. Jag inså att jag behövde få henne tillbaka innan hon for iväg för långt. Jag använde sockerbitar och lockade henne tillbaka. Jag kallade på henne och hon fick socker i belöning. Jag fick oxå belöning... nämligen att undgå obehaget av att min pappa blev så sur och arg på hunden. Detta är mitt första minne av att träna belöningsbaserad.

Jag har sedan lågstadiet tränat hundar. Min önskan var att få dom att följa mig och att göra saker ihop med mig. Mina hundar var redan då en ytterst viktig del av mitt liv. Jag tränade, gick på skidor, vandrade i fjället och i "fjära" dvs vandrade vid havet, och då alltid med en hund som sällskap. Innan skolan och efter skolan tränade jag. Hundarna var med över allt  på fest och ute med kompisar ja till och med på handbollsträningen, då låg dom under bänken i omklädningsrummet.

När jag fick min första schäfer var jag 14 år. Verra  var en rädd, otrygg ,men snäll och mjuk tik. Verra lärde mig att vara följsam och mjuk i min träning. Efter några år fick jag min andra schäfer, denna gången en hane. Det var med Ilex jag startade att tävla , han var duktig och han var lätt tränad. Han blev fantastisk ,hundraprocentig lydig, och hängde med mig över allt.

Jag flyttade så småningom till Sverige ,vilket var ett himmelrik. Här fick mitt hundintresse blomstra, det var ingen som tyckte jag var rubbad i huvudet, för att jag använde all fritid jag hade på hundar. Efter flytten till Sverige startade min resa i hundträningens underliga värld.

I 1992 köpte jag en schäfer hane från Ängsbacken. Diego allias Digge. Men en fantastisk uppfödares engagemang tog vi oss till elitspår med cert. Jag köpte Järveruds böcker och pluggade på om hur man kunde träna och fick allvärdens hjälp med spårningen av uppfödaren. När vi debuterade i elitklass insåg jag rätt snabbt att min träning inte hållt måttet. vi gjorde inget katastrof resultat men mellan momenten tyckte min hund att den skulle springa till bilen. Från det ögonblick började jag sträva efter en träning där fokus ligger på motivation, och kriterietänk. Att lära hundarna varje enskild del av ett moment för sedan att sätta ihop det till kedjor. Jag åkte på föreläsningar och kurser med tränare som tränade belöningsbaserad. Klicker träningen var fortfarande inte kommit, så jag jobbade med andra signaler. Belönade med lek och godis, och jobbade målmedvetet med hundens uthållighet. Straff iform av fysisk karaktär eller kraftigare bannor förekom inte. 

I 1998 köpte jag en schäfertik.Hon tränade jag med vad vi idag skulle kalla en tydlig kriterie plan och med minimalt med straff. Hon var positiv, klok och mycket välutbildat. Jag var tyvärr inte intreserad i att tävla, så det gjorde vi bara pytte lite.

När jag skulle köpa en ny hund ville jag inte ha en schäfer . Jag tyckte att schäfern hade utvecklats åt ett håll som jag inte gillade. Så då blev det en Jaktlabrador, min ögonsten LYRA . Hon var extremt klok, hon lärde sig massor av trix. Jag hade nu utvecklat min fårmåga att träna kriteriebaserad och med klicker, vilket underlättade min träning . Tanken var att ha henne som bruks hund och tävla i spår. När hon var 8 månader var jag på en jaktkurs med henne. Instruktörerna var några riktiga höjdare innom retrieverträning. Jag blev mycket förvånad och upprörd över träningsmetoderna och bristen på kunskap om hundars lärande. Jag som kom från bruks och lydnadsvärlden, där vi hade lämnat träningsmetoder med ryck och fysisk bestraffning för länga sedan. Nu stod jag inför en situation där man båda använde fysisk våld, strypkoppel under hakan på hunden och absolut inte fick belöna med godis. Jag smög i buskarna och tränade belöningsbaserad. Glädjande var dock att Lyra var "best i klassen" Lyra var tränat sedan 8v ålder med godis ,klicker och utan straff. Den straffen hon hade varit utsatt för var det man i inlärningsteorien kallar negativ straff, utebliven belöning. Efter kursen kände jag mig vilsen och förvirrad. Jag hade i så många år jobbat för att lära mig träna med kriterier tänk och belöning.Det kändes som en omöjlighet att delta på jaktträningar och kurser där jag tyckte upplägget var mycket omodernt och absolut inte anpassad till svenska dressyrpolisyn. Jag hittade då till Eva Thoren, hon kunde träna jakt enligt det jag trodde på. Eva hjälp mig att hitta vägen mellan min tidigare träning och hur jag nu skulle göra i jakten. 

Jag har nu utbildat ett flertal apportörer utifrån det som jag nu kallar för "min väg". Den vägen är ett resultat av 40 års hundtränande och 1000 tals sidor med litteratut och många kurser. I dag kan jag delta på vilken kurs som hälst , men jag åker aldrig på kurs med en hund som inte är klar med sina grunder. Apporteringskedjan, fotgående, stadgan, och hundens fokus på mig, behöver vara klart.

Att åka på vanliga retrieverträningar eller på kurser är en för stor risk, om min hund inte är väl skolad i de mest elementära övningarna. Att delta på aktiviteter där man har en annan värdegrund i sin träning, kommer påverka en negativt, även om man inte vill tro det. Man tror att man inte påverkas. Grupptryck, kursdum eller något annat kan man nog kalla det. Man blir som dom man är med. Att alltid vara villig att fundera på vilken väg man väljer är viktig. Jag har för många år sedan vald en väg där jag jobbar för förståelse, och för att förebygga stress och straff. Det har varit tidvis svårt i retrievervärden, då här fins det många som enligt mig använder mycka av hårda nypor och för lite ren vetenskapligt utprövade metoder. Hur andre gör tänker jag inte lägga mig i att träna med straff som utgångspunkt fungerar men är en fråga om värdegrund. Ett tag vacklade jag i min tro på att jag kunde träna belöningsbaserad, skulle det fungera? Många hävdade det motsatte. Nu Efter tio år med retrieverträning vet jag att självklart kan man träna med utgångspunkt belöning och kriterie tänk. För mig är det vetenskapliga ett sett att styra upp känslor och misslyckande på. Det ger bättre kontroll på vad hunden lär sig och på att jag fokuserar på rätt saker.Känslan och fingertoppskänslan använder jag efter att jag har gjort min kriterieplan, och när jag har elever är det den planen jag försöker förmedla.När jag upptäcker fel och brister hos min hund och mig själva ser jag det INTE som fel men som tillgånger.Hittar jag saker som inte fungerar kan jag ändra min plan. Att inte värdera kriterierna är himla viktigt ,då blir det inte Fel men info till vad jag måsta jobba med. Jag har ingen gledje av att fokusera på det som är bra , det som går mindre bra är mycket mera intressant. 

Ting tar tid och har man brottom tar det ennu längre tid eller så kommer man inte fram alls.

 

 

  

   

12. jan, 2022

Koppelgående, är ett återkommande problem för hundägare.Hunden släpar runt sin förare och kastar sig ut förbi kopplets längd. Problemet växer gradvis från 12 veckors ålder och vid 10-12 månader är det för de flästa outhärdelig att gå på promenad med sin hund. Tyvärr har hunden då i 6-8 månader belönats slumpmessigt för att streta och dra. Belöningarna är att den kommer framöver eller fram till det den vill till. Varje gång hunden uppnår det den vill, eller när den är där framme i kopplet, befästas just det beteendet, det vi inte vill ha.Tyvärr  blir det svårare och svårare att årgärda problemet, ja rakt av nästan omöjligt.

När jag frågar vad föraren vill lära sin hund säger hen ofta " att hunden inte ska dra och streta" Men vad ska hunden göra ? Det är en helt annan fråga. Som jag ser det ska hunden respektera kopplets längd, när hunden möter lätt motstånd från kopplet ska hunden slaka på farten och bli mjuk och följsam, det vill säga viga sig för kraften som känns i halsen. Drar jag mjukt i kopplet, vill jag att hunden följer efter , gör den inte det tillför jag ett lindrigt obehag,  om hunden under första månaderna av sitt liv har tränat på att välja bort retningar som drar den bort från ägaren kommer den att fatta rätt snabbt. Men tyvärr lär sig den lilla valpen eller unga hunden att ute på tur är föraren åskådare  och hunden ledsagare. Valpen har fått titta och reagera på allt den ser, i ställe för att få lära sig att ta kontakt med föraren när den ser annat. Att träna valpen att välja bort omgivningen och hellre vara med ägaren är super lätt när valpen är 8-16 v . Den tittar en stund och sedan vänder den sin mot föraren och då vankas belöning. En valp som har övat att välja att titta på föraren i hundratals situationer och som har fått kopplet skakat när den har lagt sig på kommer änkelt följa med i kopplet. Tyvärr är det så att den unga hunden som hat växt  sig självständig och stark kommer kräva betydligt hårdare metoder en den som fick lära sig rätt från början. Sorgligt nog är det dessutom ofta de ägarna som inte vill vara disiplinerande som får dessa problem, motståndet mot att lära valpen respekt har resulterat i en situation som kommer leda till en av två saker.

1.föraren accepterar att hunden är odräglig i koppel,och köper desperat olika säler, grimmor halsband i troen på att det ska lösa problemet. 

2. Man bestämmer sig för att lära sin hund att respektera kopplets längd och att respektera förerens  pondus. För att detta ska funka kommer ägaren behöva göra de sakerna som den har undvikit. "Att sätta sig i respekt". Det är betydligt jobbigare nu när hunden är 10månader en när den var 10veckor. Hundträning är simpelt men inte lätt. 

En hund som har lärt sig att ogilla mina tilättavisningar och som känner igen mina varningar kommer att vara styrbar och kommunikativ, och jag kan visa den och belöna den för goda val.

  

7. dec, 2021

Jag har sagt det förr och säger det igen, "att få låna en hund " några veckor är otroligt lärorikt!

Då upptäcker jag vad själva lär mina hundar, vad jag accepterar och inte accepterar. Dessuton får jag kontrolerad vad som är viktigt att börja med och vilka rörelser jag ska lägga vikt vid, för att snabbt få hunden att fatta kedjorna. Tex GRIPA ;HÅLLA ,LEVERERA,

Isla har nu lärt sig target ett och två ,de har jag använd för att få henne att klättre på pallen. Doggy Zen har hon övat på för att skapa koncentration, och för att få henne att bli stilla med hela kroppen vid varje positionsbyte. Handtarget två har jag använd för att få henne i rätt position visd vaden ,utan att skapa förväntan framöver. Hon är snabb och ivrig så det gäller att utmana och se till att hon hela tiden tänker på vad hon gör och inte på belöningen. Hon får inte göra många repetitioner när hon har kommit på vad hon kriteriet var. Då går hon upp i aktivitet.

Att träna någon annans hund är som att läsa en bok som man vill komma till slutet i. Annars ska jag ärligt säga att denna 7 månaders valpen faller mig värkligen i smak. Orädd, snabb, glad, hittar koncentration , bra med hundarna och mycket positiv till människaor.

27. nov, 2021

I dag var jag instruktör till en ung flicka . För tre veckor sedan fick hon en läxa av mig, efter lektionen. Enkla grundövningar som ska användas för att få ihop hundens förväntan. I dag hade vi kontroll av hur det har gått, oj oj vad imponerad jag blev! Hunden visade upp fin balans och flickan visade på ett övertygande sätt att läxor som görs ger resultat! Efter läxförhöret gjorde vi några nya övningar för att se om mönstren/grunder satt även i en lite svårare situation, och det gjorde dom. Efter träningen fick flickan låna Charlie och träna på riktigt med fotgående, markeringar och linjer. De mönstren hon hade övat med sin egen hund är de mönstren Charlie har lärt sig och det gick lätt som en plätt och flickan fick en bild och förståelse varför grundernas mönster är så viktiga. Självklart blir jag glad och stolt när det jag tror på i träningsväg fungerar och verkligen är en hjälp till hundföraren och hunden .