15. feb, 2022

Att välja väg, och att hålla riktning.

 

Jag har levd med hundar sedan jag var 4 år. Då fick jag en blandrashund som fick namnet Rollo, Han var en korsning mellan Norsk Buhund och något annat gult.Rollo blev bara knappt året, han blev påkört av en bil.Efter Rollo köpte vi en labrador ,hon fick namnet Beauty. Hon var stor och fet och älskade mat. Varje vecka rymde hon och letade mat i byns soptunnor. Min pappa blev oxtokig, säkert för att han skämdes. När Beauty kom hem efter sina rundor på staden, fick hon stryk av min pappa. Inte blev hon bättre av det! Jag var nu sju åtta år ung och hade redan då ett mycket speciellt förhåll till hundar. Jag  tog mycket  illa vid mig av att vår hund fick stryk efter sina rymningar. Jag blev rädd och olycklig. Jag inså att jag behövde få henne tillbaka innan hon for iväg för långt. Jag använde sockerbitar och lockade henne tillbaka. Jag kallade på henne och hon fick socker i belöning. Jag fick oxå belöning... nämligen att undgå obehaget av att min pappa blev så sur och arg på hunden. Detta är mitt första minne av att träna belöningsbaserad.

Jag har sedan lågstadiet tränat hundar. Min önskan var att få dom att följa mig och att göra saker ihop med mig. Mina hundar var redan då en ytterst viktig del av mitt liv. Jag tränade, gick på skidor, vandrade i fjället och i "fjära" dvs vandrade vid havet, och då alltid med en hund som sällskap. Innan skolan och efter skolan tränade jag. Hundarna var med över allt  på fest och ute med kompisar ja till och med på handbollsträningen, då låg dom under bänken i omklädningsrummet.

När jag fick min första schäfer var jag 14 år. Verra  var en rädd, otrygg ,men snäll och mjuk tik. Verra lärde mig att vara följsam och mjuk i min träning. Efter några år fick jag min andra schäfer, denna gången en hane. Det var med Ilex jag startade att tävla , han var duktig och han var lätt tränad. Han blev fantastisk ,hundraprocentig lydig, och hängde med mig över allt.

Jag flyttade så småningom till Sverige ,vilket var ett himmelrik. Här fick mitt hundintresse blomstra, det var ingen som tyckte jag var rubbad i huvudet, för att jag använde all fritid jag hade på hundar. Efter flytten till Sverige startade min resa i hundträningens underliga värld.

I 1992 köpte jag en schäfer hane från Ängsbacken. Diego allias Digge. Men en fantastisk uppfödares engagemang tog vi oss till elitspår med cert. Jag köpte Järveruds böcker och pluggade på om hur man kunde träna och fick allvärdens hjälp med spårningen av uppfödaren. När vi debuterade i elitklass insåg jag rätt snabbt att min träning inte hållt måttet. vi gjorde inget katastrof resultat men mellan momenten tyckte min hund att den skulle springa till bilen. Från det ögonblick började jag sträva efter en träning där fokus ligger på motivation, och kriterietänk. Att lära hundarna varje enskild del av ett moment för sedan att sätta ihop det till kedjor. Jag åkte på föreläsningar och kurser med tränare som tränade belöningsbaserad. Klicker träningen var fortfarande inte kommit, så jag jobbade med andra signaler. Belönade med lek och godis, och jobbade målmedvetet med hundens uthållighet. Straff iform av fysisk karaktär eller kraftigare bannor förekom inte. 

I 1998 köpte jag en schäfertik.Hon tränade jag med vad vi idag skulle kalla en tydlig kriterie plan och med minimalt med straff. Hon var positiv, klok och mycket välutbildat. Jag var tyvärr inte intreserad i att tävla, så det gjorde vi bara pytte lite.

När jag skulle köpa en ny hund ville jag inte ha en schäfer . Jag tyckte att schäfern hade utvecklats åt ett håll som jag inte gillade. Så då blev det en Jaktlabrador, min ögonsten LYRA . Hon var extremt klok, hon lärde sig massor av trix. Jag hade nu utvecklat min fårmåga att träna kriteriebaserad och med klicker, vilket underlättade min träning . Tanken var att ha henne som bruks hund och tävla i spår. När hon var 8 månader var jag på en jaktkurs med henne. Instruktörerna var några riktiga höjdare innom retrieverträning. Jag blev mycket förvånad och upprörd över träningsmetoderna och bristen på kunskap om hundars lärande. Jag som kom från bruks och lydnadsvärlden, där vi hade lämnat träningsmetoder med ryck och fysisk bestraffning för länga sedan. Nu stod jag inför en situation där man båda använde fysisk våld, strypkoppel under hakan på hunden och absolut inte fick belöna med godis. Jag smög i buskarna och tränade belöningsbaserad. Glädjande var dock att Lyra var "best i klassen" Lyra var tränat sedan 8v ålder med godis ,klicker och utan straff. Den straffen hon hade varit utsatt för var det man i inlärningsteorien kallar negativ straff, utebliven belöning. Efter kursen kände jag mig vilsen och förvirrad. Jag hade i så många år jobbat för att lära mig träna med kriterier tänk och belöning.Det kändes som en omöjlighet att delta på jaktträningar och kurser där jag tyckte upplägget var mycket omodernt och absolut inte anpassad till svenska dressyrpolisyn. Jag hittade då till Eva Thoren, hon kunde träna jakt enligt det jag trodde på. Eva hjälp mig att hitta vägen mellan min tidigare träning och hur jag nu skulle göra i jakten. 

Jag har nu utbildat ett flertal apportörer utifrån det som jag nu kallar för "min väg". Den vägen är ett resultat av 40 års hundtränande och 1000 tals sidor med litteratut och många kurser. I dag kan jag delta på vilken kurs som hälst , men jag åker aldrig på kurs med en hund som inte är klar med sina grunder. Apporteringskedjan, fotgående, stadgan, och hundens fokus på mig, behöver vara klart.

Att åka på vanliga retrieverträningar eller på kurser är en för stor risk, om min hund inte är väl skolad i de mest elementära övningarna. Att delta på aktiviteter där man har en annan värdegrund i sin träning, kommer påverka en negativt, även om man inte vill tro det. Man tror att man inte påverkas. Grupptryck, kursdum eller något annat kan man nog kalla det. Man blir som dom man är med. Att alltid vara villig att fundera på vilken väg man väljer är viktig. Jag har för många år sedan vald en väg där jag jobbar för förståelse, och för att förebygga stress och straff. Det har varit tidvis svårt i retrievervärden, då här fins det många som enligt mig använder mycka av hårda nypor och för lite ren vetenskapligt utprövade metoder. Hur andre gör tänker jag inte lägga mig i att träna med straff som utgångspunkt fungerar men är en fråga om värdegrund. Ett tag vacklade jag i min tro på att jag kunde träna belöningsbaserad, skulle det fungera? Många hävdade det motsatte. Nu Efter tio år med retrieverträning vet jag att självklart kan man träna med utgångspunkt belöning och kriterie tänk. För mig är det vetenskapliga ett sett att styra upp känslor och misslyckande på. Det ger bättre kontroll på vad hunden lär sig och på att jag fokuserar på rätt saker.Känslan och fingertoppskänslan använder jag efter att jag har gjort min kriterieplan, och när jag har elever är det den planen jag försöker förmedla.När jag upptäcker fel och brister hos min hund och mig själva ser jag det INTE som fel men som tillgånger.Hittar jag saker som inte fungerar kan jag ändra min plan. Att inte värdera kriterierna är himla viktigt ,då blir det inte Fel men info till vad jag måsta jobba med. Jag har ingen gledje av att fokusera på det som är bra , det som går mindre bra är mycket mera intressant. 

Ting tar tid och har man brottom tar det ennu längre tid eller så kommer man inte fram alls.